Nu är det borta. Det som vi tillsammans har byggt upp och vårdat så länge, har nu rasat och fallit ihop till marken som ett höstlöv som förmultnar i jorden. Nu är mörkret här. Det har tagit över mitt hjärta och alla mina sinnen. Jag kan inget annat göra än att fortsätta andas. Även fast varje andetag känns som att det för mig längre och längre från den jag trodde jag var, det livet jag hade. Vem är jag nu? en bit av mig är förevigt borta och jag vet inte om jag nånsin kommer få tillbaka den eller kunna ersätta tomrummet med något annat. För det är vad jag är just nu, ett mörkt tomrum!
Jag undrar vart vi är om ett år, du och jag. Har vi levt ut våra drömmar och omsveps av lycka eller är det fortfarande tydligt, att tomrummet alldrig fylls igen?
Jag kan inte glömma alla drömmar och framtidsplaner! De finns där i bakhuvet, och kommer nog aldrig försvinna. Kommer jag alltid att tänka tillbaka på den här tiden med tårar eller även med skratt? Frågorna är många, men jag får inga svar. För ingen vet. Det som står i stjärnorna är så långt borta att ingen kan läsa.
Det enda man kan göra för att få svaren är att leva livet, nåndag faller bitarna på plats och det är först då vi vet om detta var det rätta att göra..

Drömmen är slut. Det är dags att vakna!