Jag va helt tom.. panikångestatacken smög sig på.. vet inte vad jag känner, hur eller varför.. när det va som värst inatt höll du om mig å då kändes det bättre, att bara ha dig nära.. du som är mitt allt.. men även fast du va så nära så kändes du så långt borta.. när ska de bli bättre? när faller bitarna på plats? När vet jag hur det ska bli? Man vet nog aldrig.. de e bara att försöka leva i nuet och ta dagen som den kommer! Nytt hem, nytt jobb, nytt liv.. har inte vant mig än och allt e så förvirrande!
Jag har nog inte tänkt nåt på det jag gjorde för 2 månader sen.. det va inget att snacka om för tillfället, jag hann inte tänka.. antingen lösa problemet nu eller leva med det i resten av mitt liv utan att veta hur det skulle bli för oss 3.. de kommer vi aldrig veta och jag vet att det kommer fler chanser, men det är först nu jag tänker på allt.. de va rätt val när man tänker efter men ändå..